Fröken Lind

Hallihallå, nu är jag här igen. Inte helt ogrubblande men mycket lättare. Både jag och Peter har slutat på vårat tidigare hemska jobb och det har påverkat husfriden mer än vad vi trodde. Jag är tillbaka i den mycket exklusiva sport- och bowlingbaren på holiday vilket känns tryggt och skönt, jag jobbar dessutom bara kvällar som passar studierna bättre!

Nu är jag ensam hemma i några dagar då Peter och Jackieboy är hemma i Hudiksvall. Hade lite ångest för det först då jag aldrig varit ifrån Peter på det sättet tidigare. Jag har ju åkt ifrån honom hem till Umeå men det blir inte samma sak som att ”bli lämnad” här hemma i Åre. Men jag tror det är väldigt nyttigt för mig att vara här själv lite, såg framemot att få ha några ensam-hemma-johanna-kvällar och kanske ha någon tjejkväll. Dock så ser det lite annorlunda ut när hotelldirektören smackade upp sex kvällar denna vecka! Så några lugna kvällar här hemma blir det icket. Det får vi ta i nästa liv.

Hej hopp, fröken lind är tillbaka. Fröken fjälltopp kanske man ska kalla sig, eller var det fjälljäntan som Linda Pontes sa? Tänkte göra ett tappert försök att börja blogga igen, fast bara lite smått denna gång. Inga krav, ingenting utan bara skriva när jag känner för det. För jag har saknat det. Att bara sätta mig ner vid datorn, sätta ord på några känslor som vill ut eller kanske bara att dela med mig av en bild.

Just nu vill jag skriva för jag är inne i några destruktiva-johanna-dagar. Det är deppiga dagar när jag nästan bara tänker dåliga tankar och livet känns pest. Det kanske låter fruktansvärt i era öron jag men för mig är det nödvändiga dagar. Jag behöver såna dagar för att uppskatta de andra dagarna och känna glädje i livet.

Vad är det jag grubblar på då? Det kan jag inte svara exakt på. Men jag vet att det rör sig kring livet, kärleken och döden. Jag tänker på om jag gjort rätt vägval hittills i mitt liv och försöker känna efter om allt verkligen känns bra, en hopplös känslofråga. Jag funderar på om hur min farmor mår och när cancern ska ta henne ifrån oss och göra henne till en ängel i himlen. Jag är ledsen för farfars skull och undrar hur rädd han är inombords för att bli ensam.

Jag filosoferar även om relationer och hur en perfekt partner skulle vara, något som överhuvudtaget inte existerar. Jag tänker på hur jag kan bli en bättre människa, hur jag ska bete mig för må bättre inombords och bli självsäkrare. Något som i sin tur kan göra mig till en bättre vän, flickvän och medmänniska. Jag tänker på om mina brorsor saknar mig och att jag kanske borde höra av mig oftare till dom.

Förövrigt till er som undrar eller kanske blir lite oroliga för mig nu, vad vet jag, så tänkte jag berätta att jag annars mår bra med livet. Trivs bra i Åre och har en fantastiskt fin kille vid min sida, Peter. Varannan vecka är en till underbar kille här, Jack. De båda tar hand om mig och jag tar hand om dom. Vi lever ett fint litet familjeliv tillsammans. Mitt plugg känns bra även om jag har haft lite disciplinproblem gällande distansstudierna. Jag längtar hem till Umeå och att få träffa alla samt presentera Peter ordentligt.

Nu kändes helt plötsligt allt lite lättare, kanske för jag fått släppa några tårar på tangentbordet under tiden jag skrev det här. På återseende!