Fröken Lind

Det senaste året har jag känt lite som att jag balanserar på en smal lina, ni vet som cirkusprinsessor och akrobater gör. Jag vinglade och ramlade ner ganska mycket där ett tag. Sen var det någon som berättade för mig vart problemet låg och då gjorde det ännu ondare att ramla när jag visste hur illa det var. Därefter övade jag upp min balans och ramlade inte ner lika ofta, det gjorde fortfarande ont men jag kunde hantera det lite bättre. Sen försämrades det igen och det gjorde väldigt ont i mig efter många djupdykningar.

Jag bestämde mig då för att sluta med djupdykningarna och ta till hjälpmedel för att det inte skulle göra lika ont. Därpå har min balans förbättrats avsevärt, de senaste månaderna har jag klarat balansgången väldigt fint och jag vet hur bra jag mår när jag klarar av den så jag vill hålla mig där på linan hela tiden. Men jag är fortfarande väldigt rädd för att ramla. Ifall det kommer en vindpust en dålig dag så faller jag igen. Nu jobbar jag på att klara av smärtan och hantera tankarna ikring falllen samt försöka hålla mig på spåret så bra som möjligt. Vem vet, snart kanske linan övergår till en stor, stark och stabil järnväg.