Fröken Lind

Igår så var jag barnvakt, barnflicka, nanny eller vad man vill kalla det igen! En lite lugnare gång idag än tidigare. Det mesta gick bra, blev inge överkokta makaroner och musbrända korvar utan det mesta blev "perfekt". Så perfekt det kan bli om man är med barn, det kan aldrig bli helt perfekt då, men perfekt på ett barnvis. Så egentligen är perfekt fel ord.
 
Förra veckan däremot var det jobbigare att ta hand om barnen. För att inte tala om veckan innan det. Det enda jobbiga förra veckan var att jag hade höga, riktigt höga stövlar som jag var ovan att gå i och skulle gå med dom med 3 ungar. Hade riktigt ont i fötterna, och överallt var det antingen grus, is eller hundbajs, mycket trevlig promenad. Dessutom får man gå i snigelfart för att en tvååring som inte har någon vagn  eller är för tung för att bäras måste gå själv och dessutom höra flera pruttar från pojkvaskern. När vi sedan kommer hem visar det sig att pojken är lite dålig i magen, likaså trevligt, särskilt att torka.

Förrförra veckan var det ännu trevligare då jag först skulle hämta barnen, lillan skrek som en galning och vägen hem var dryg som få, vilket egentligen hör till vanligheterna. När vi sedan kommer hem är det tänkt att jag ska laga middagen för dagen, fiskpinnar och potatis. Jag föreslår då den geniala idén att vi allihopa ska laga maten tillsammans, som en enda stor familj. Lillpojken blir hur ivrig som helst och börjar slita fram massa saker, smör, potatis, knivar, som vi inte ens skulle ha just då. Ruskigt frustrerande och iriterande, men har man sagt något så får man väl stå för det.

Ett litet lugn senare får barnen själva stå och hacka en egenkomponerad avokadosallad, med det som huset har att bjuda: avokado och vindruvor. Härligt att de är en välutrustad familj när det gäller mat. Hursomhelst går det rätt bra med avokadosalladen iallafall förutom att de äter kanske en tredjedel av vad de hackar upp och lillpojken sedan är alldeles grön runt munnen och på kinderna av avokadon. Jag torkar av han och fortsätter hålla på med mitt medan de håller på med sitt. Kokar potatis, steker icas sämsta fiskpinnar, dukar och håller koll på dom. Allt är stressigt och kaotiskt. Fiskpinnarna blir brända, potatisen överkokt. Men barnen äter det med god aptit ändå och när vi nu väl kommit oss till "ro" vid bordet käkar de upp allt jättefort och börjar be om mer på en gång. Så det är bara att ställa sig och steka mer fiskpinnar. Långvarig och härlig matro jag fick.

Så jag ställer mig för att steka med fiskpinnar och lillkillen ska självklart hjälpa till. Sätter stekpannan på plattan igen för att steka mer men det händer aldrig något. Sen utbrister lillkillen att det ryker från plattan. Jag kollar snabbt dit och ser att stekpannan står på något. Lyfter upp den och ser att det är karottunderläget, rykande svart! Jag kastar den snabbt ner i diskhon och spolar vatten på den. Det var det karottunderlägget. Mitt under denna tidsekvens springer lilltjoppan iväg upp på övervåningen men jag kan inte springa och kolla efter henne eftersom jag har fullt upp med att steka fiskpinnarna och hålla koll på varma föremål så inga fler olycka sker. Jag ropar på henne att komma tillbaka men hon lyssnar så klart itne. Jag står kvar nere i köket och steker fiskpinnarna som denna gång också blir svarta brända och denna gång dessutom råa i mitten. När vi sätter oss för att äta lyckas jag tillslut locka ner lillan, hon kommer ner med en batman mask över ögonen. Hon har inte lyckats pricka rätt med hålen över ögonen så hon ser bara med ett . Lillpojken försöker slita av henne masken och hon skriker i högan sky men jag lyckas lugna dem. Sedan tro det eller ej, barnen äter med god aptit och klagar inte på någon överkokt potatis eller brända fiskpinnar. Allt är frid och fröjd. Harmoni i huset.

Såhär kan det se ut vid en middag: