Fröken Lind

Lyckan sedan studenten består men jag fäller fortfarande en tår. Jag bli så himla emotionell ibland att jag nästan blir rädd för mig själv. Varför började jag nästan storgrina vid utspringet då jag såg min släkt? Varför blir jag fortfarande alldeles tårögd när jag ser bilder eller tänker på fina stunder? Fast egentligen är det ganska fint att gråta och vara så känslosam. Men ibland är det lite jobbigt bara. Som när massa folk står och ser på en. Fast det struntar jag i nu.

Idag har jag sovit ut, liksom igår, gott och länge. Sedan har jag ätit frukost, tagit det bara lugnt och donat på i lägenheten. Kollat lite på alla mina blommor och presenter från studenten. Folk är så snälla och generösa, ger nästan lite för mycket kan man tycka. Men det är iallafall skönt för nu har jag mina körkortspengar klara så jag slipper tänka något mer på att jag ska spara eller tjäna ihop till det. Annars fick jag lite fina smycken, bäddset från hemtex som jag hade önskat mig, fjällrävenrygga m.m. Jag är väldigt glad och nöjd.

Det är lite synd bara att all släkt kom och for så snabbt, att de inte blev långvarigare än två dagar. Jag tycker om min släkt så mycket. Förhoppningsvis så får man ses något mer i sommar, troligtvis kring mormors 80årskalas för hela hennes by i augusti (!). Det är också lite synd att man inser absolut sista dagen med klassen vad fina alla är och vad roligt man haft tillsammans. Jag hoppas att vi kan ses något mer i sommar och hitta på något ihop.

En sak som också är lite synd nu är att jag ska fara iväg och jobba, med mitt lågavlönade jordgubbsjobb, jordgubbarna kostar 20kr/l idag och det är världens folkrusch. Jag är sugen på att fara in till stan och bara hänga där med mina väner och ha lite eftersnack från studenten och framtidssnack! Men har jag tur så kan jag få träffa mina tjejer ikväll en stund efter jobbet innan några av dem ska på droskan. Jag förstår inte riktigt hur man orkar en sådan kväll ikväll. Nu vill jag bara chilla ett tag och njuta av livet.