Fröken Lind

Jag började skriva på världens mest utdragna inlägg igår men jag gav upp efter jag skrivit halva eller kanske mindre (fyra stycken). Tänkte därför istället göra en kort sammanfattning av det jag tänkte skriva. Nu såhär i efterhand, när jag är klar med detta inlägg inser jag att det går dåligt för mig att sammanfatta saker kort. Det blir oftast lite för långt.

Vår helg blev mycket trevlig då vi fick besök från både Umeå i högsta person av Hanna i snygg lugg och från Östersund av Saras trevliga vänner. Vår 64 kvadratmeters lägenhet blev fylld till nästan det dubbla i form av madrasser, sovsäckar, massa kläder, skor och mat! På fredagkvällen blev det galajj, först hos oss med förförfest, sedan vidare till Herslebsgate till de andra umeåtjejerna som hade den riktiga förfesten. Där blev det invigning av vårt norgespel som blev kalasbra, vi hann även med lite rullstols- och hissåkning med den talande osynliga kvinnan. Det blev en mycket lyckad förfest med andra ord, dock var vädret utomhus mindre lyckat då det spöregnade när vi skulle gå till tbanan som vi iställlet kutade med illfart till.

I stan eller på byn som man säger här väntade The Gobbler´s på oss svenskar och det kunde man nästan märka då vi kom dit och dansgolvet var nästan obefintligt. Självklart styrde vi upp det då man inte kunde göra något annat där än att dansa. Eller grejen var att man kunde det, om man ville, ifall man kände sig hemma där. Alternativt kunde man gå till rummet som säkert var femdubbelt så stort som dansgolvet. I det rummet satt alla brats med backslick och blondinbella-kopior fast värre. Vi gick faktiskt dit och satte oss en stund men gick fort igen. Istället befann vi oss på dansgolvet hela kvällen och lockade väl nästan bokstavligen dit alla lusekofte-killar med backslicks. Nej, skämtåsido och lite överdrivet, men vi stack nog ut där på dansgolvet i våra icke brat-liknande outfits med svarta munktröjor, trasiga strumpbyxor, hemmagjorda linnen och kjolar, även detta lite ironiskt. Vi fick iallafall en supertrevlig kväll med en kalaskul förfest och skön kväll ute på Gobbler´s. Dock tror jag att vi nästa gång väljer ett annat ställe.

Resten av helgen blev slapp och skön förutom mitt värsta och kanske sista jobbpass på Halvorsen någonsin. På fredagen fick jag veta att mitt vikariat hade gått ut då den sjukskrivna skulle tillbaka. Under lördagen var vi bara 5 st som jobbade jämför med 7-8 som vi brukar vara i vanliga fall. Det kom sjukt mycket folk och blev galet hektiskt. Orkar inte skriva så mycket mer om det där dryga stället som jag ändå inte ska jobba mer på, iallafall inte på vardagar. Skönt! Skön blev också våran lördagkväll då vi åt tårta som jag tagit med mig hem i massvis denna lördag. Sara hade fått en titanicfilm av sin gulliga loverboy som vi såg och då förtärde de goda "kakestyckerna" till. Söndagen blev vår första utflyktsöndag då jag, Erica, Carro & Hanna tog tbanan till holmenkollen.

Måndagmorgonen innebar hejdå och farväl till Hanna och Östersundarna som åkte bil hem tillsammans. Därefter återgick jag till bädden och sov. Sov lite för länge då jag vaknade vid halv två. Kände mig dum och gick upp direkt, satte mig dock direkt vid datorn där jag fastnade två timmar (otippat)!  Sedan fick jag ett riktigt ryck då jag kände att det verkligen var dags för städning som jag hade lovat tjejerna. Skulle ju vara husmor första dagen som arbetssökande. Dock gick det inte heller så bra till en början då jag "bara" skulle spela in en video först på våran lägenhet och lyckades låsa ut mig själv (våran dörr är cp-störd). Så istället för att städa stod jag i vårt kalla trapphus utlåst endast iklädd nattlinne och en kamera i handen.

Jag kände mig lagom dum då jag stod där och inte hade en aning om vad jag skulle ta mig till, visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Ännu hellre visste jag inte vad jag skulle säga när en granne gick förbi med sin son och jag bara stod där. Istället för att stå och hänga utanför vår dörr en timme i bara nattlinne och frysa bestämde jag mig för att ge balkongklättring en chans. Så jag gick ut mot vår balkong och började spana efter en lösning att ta sig upp. Det fanns ju faktiskt en stupränna som en besökare från Östersund i helgen tagit sig uppför, till vårt fönster, som är ännu svårare att ta sig till, han var full dessutom. Så jag tänkte att jag borde klara av att ta mig upp till balkongen, som var mycket enklare än sovrumsfönstret, jag hade inte heller någon alkohol i blodet.

 Något som störde mig dock var alla människor som gick förbi hela tiden när jag stod där och kikade upp mot balkongen. Jag kunde ju inte försöka klättra upp när det gick förbi folk. Så jag stod och väntade ett tag, spelade vägg med mig själv i trapphuset, gjorde indianhopp, ja lite allt möjligt för att hålla värmen. Sedan hittade jag en folktom lucka och gjorde några tappra klättringförsök. Det blev egentligen inga smärre klättringförsök utan mer hängaförsök då jag mest bara hängde där i stuprännan som en osmidig apa iklädd rosa snobben-nattlinne och jordgubbstrosor. Efter ett tiotal tappra försök och kanske en halvtimmes stående ute i kylan började jag bli arg istället. Tänkte att det inte alls skulle bli något komiskt minne att berätta för sina vänner, utan mer som ett hemskt. Ännu hemskare blev det då jag aggresivt tog fart mot stuprännan, hoppade upp och lyckades hänga mig fast, dra mig upp mot balkongräcket och nästan klara det. Dock höll inte mina krafter kvar mig och jag släppte, landade osmidigt på marken och föll ihop i fosterställning.

En vrickad fot, uppskrapat smalben, höft, hand och knä senare haltade jag grinfärdig in mot trappen. Nu fick det vara nog. Precis då när jag stod där, upphoppande på ett ben för trappen kom vår granne igen med sin son och frågade hur det gick för mig. Jag hoppades att hon inte att hade sett mitt fall utan mer undrade hur det gick för mig att komma in. Jag svarade med svag röst och gråten i halsen att det gick bra och att Caroline snart skulle komma hem. Hon undrade ändå inte om jag ville komma in till henne, låna ett par byxor och en tröja eller kanske telefonen. Efter en viss övertalning kom jag upp till henne och hon visade sig vara jättesnäll och trevlig, med en väldigt gullig son dessutom. En timme senare kom Carro hem och äntligen fick jag ta tag i vår svinstia till lägenhet och leka husmor. Några skratt, sårsköljningar och dammsugningar senare kände jag mig nöjd ändå.

Ifall ni är nyfikna på videon från vår lägenhet, hur den ser ut, kan ni kika här så får ni er en intressant rundtur med mig. Lägg märke till i slutet hur dörren slår igen bakom mig och jag står där tyst i chocktillstånd. Idag tycker jag att det är komiskt och kan skratta åt det.