Storstadens baksidor
Oslo är en storstad, och det börjar verkligen märkas. Idag när jag gick hem från jobbet efter halv tolv på kvällen trodde jag att jag skulle behöva gå ensam på en läskig folktom gata i en osäker huvudstad. Men jag fick istället gå på en gata, fullproppad med folk för att vara en torsdagkväll. Uteserveringarna var i princip fullsatta och folk sat tillomed ute i kortärmat! Klimatet är lite annorlunda.
Några hundra meter senare står några mörkhyade tjejer lite spridda efter varann på gatan och verkar inte bara vara vanliga tjejer som väntar på något, utan de ser lite uppsnoffsade ut och jag misstänker varför de står där. Ytterligare några hundra meter senare precis vid ingången till t-banan när jag tänker på den här stadens innehåll ser jag det oundvikliga, uteliggare, missbrukare, tiggare, överallt! Överallt finns de och jag tycker det är fruktansvärt hemskt att se och jag kan inte låta bli att må dåligt varje gång jag ser någon sådan stackare.
Vissa säger att man vänjer sig efter ett tag, och inte ser dem längre. Men jag har svårt att se mig själv bara gå förbi och blunda för dessa människor. Det känns som att det alltid kommer göra ont inombords när jag ser dem och i mitt huvud kommer tanken alltid snurra, varför? Varför ska det behöva finnas människor som lever ute på gatan? Människor som är beroende av att förbigående folk kastar en slant i deras 7-eleven mugg. Människor som är beroende av droger. Jag tycker det känns så onödigt och jag förstår inte hur dessa människors liv kan gå till ett sådant missöde. Kan någon förklara det? Jag skulle gärna vilja veta.
Det hemskaste hitills här i Oslo var när jag gick in i t-banan idag och fick syn på en man som stod hukad mot en vägg. Mannen hade gamla trasiga kläder, var smutsig, hade långt och fett hår. Han skakade och såg sjuk ut. När jag kom närmare såg jag hur han hade dragit upp tröjan, stod och höll i en spruta och försökte pricka av märket, märket där han har sprutat in förut. Då såg jag verkligheten här på riktigt och insåg att jag förut bara sett halva. Det gjorde så ont att jag var tvungen att kolla bort. Nu ska jag lägga mig i sängen och blunda ett tag. Sjukt liv.
Några hundra meter senare står några mörkhyade tjejer lite spridda efter varann på gatan och verkar inte bara vara vanliga tjejer som väntar på något, utan de ser lite uppsnoffsade ut och jag misstänker varför de står där. Ytterligare några hundra meter senare precis vid ingången till t-banan när jag tänker på den här stadens innehåll ser jag det oundvikliga, uteliggare, missbrukare, tiggare, överallt! Överallt finns de och jag tycker det är fruktansvärt hemskt att se och jag kan inte låta bli att må dåligt varje gång jag ser någon sådan stackare.
Vissa säger att man vänjer sig efter ett tag, och inte ser dem längre. Men jag har svårt att se mig själv bara gå förbi och blunda för dessa människor. Det känns som att det alltid kommer göra ont inombords när jag ser dem och i mitt huvud kommer tanken alltid snurra, varför? Varför ska det behöva finnas människor som lever ute på gatan? Människor som är beroende av att förbigående folk kastar en slant i deras 7-eleven mugg. Människor som är beroende av droger. Jag tycker det känns så onödigt och jag förstår inte hur dessa människors liv kan gå till ett sådant missöde. Kan någon förklara det? Jag skulle gärna vilja veta.
Det hemskaste hitills här i Oslo var när jag gick in i t-banan idag och fick syn på en man som stod hukad mot en vägg. Mannen hade gamla trasiga kläder, var smutsig, hade långt och fett hår. Han skakade och såg sjuk ut. När jag kom närmare såg jag hur han hade dragit upp tröjan, stod och höll i en spruta och försökte pricka av märket, märket där han har sprutat in förut. Då såg jag verkligheten här på riktigt och insåg att jag förut bara sett halva. Det gjorde så ont att jag var tvungen att kolla bort. Nu ska jag lägga mig i sängen och blunda ett tag. Sjukt liv.
Kommentarer
Postat av: Linda P
Alltså usch, uuuusch, snacka om att man lever sitt skyddade liv här i umeå, inte svårt att blunda för sånna där saker här ju, efter som det knappt existerar, eller åtminstone inte så där öppet...
Har du berättat om din lilla söta portugisia hemma i Umeå för personen från lissabon? :D
Kram!
Postat av: Frida
Men gud så hemskt!
Och för mig går det inge bra med jobbsökandet jag skjuter upp det hela tiden. Drygt, men på måndag har jag sagt att jag ska gå ut och leta och lämna CV och sånt. :)
Trackback
