Fröken Lind

12 dagar i Umeå har gått och jag känner mig likgiltig. Vet inte vad jag ska säga eller skriva. Just nu känns allt bara tomt, tråkigt och konstigt. Tiden har som vanligt inte räckt till att göra allt man vill och jag känner mig otillräcklig. Har haft bra dagar och hunnit träffa de flesta jag vill träffa men som vanligt hade man gärna hunnit och tagit sig tid att göra mer grejer.

De första dagarna hemma kände jag mig vilsen, rastlös och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Kände att den här tiden hemma skulle gå väldigt långsamt och att det kändes tråkigt. Några dagar gick, jag träffade vänner, tränade brännboll, gick på fest och var bakis, slöade bort halva dagen. Sen svischade det bara till och sen dess har dagarna gått jättefort och jag vet inte vad jag har gjort. Träffat ännu mer kompisar, gått på stan, varit med i brännbollsyran, blivit dålig och festat igen.

Som vanligt skjuter jag upp grejer och tror jag ska hinna det sista dagarna men det gör man ju aldrig. Dåligt att jag aldrig lär mig! Aja, nog gnällt nu ska jag fokusera på det positiva. Jag har fått umgåtts med min familj och mina vänner, det har varit trevligt. Men jag kan inte låta bli att vara besviken på mig själv för att jag är en sån segpropp och tidsoptimist. Saknar rutiner och en fast vardag och det ska bli skönt att få det när jag kommer tillbaka till Åre imorn. Nu till den slutgiltiga frågan, "borta bra men hemma bäst", vad är hemma och vad är borta? Just nu känns faktiskt Åre som hem och Umeå borta!