En dålig dag?
Vissa dagar vaknar man upp och har direkt den dær dåliga kænslan i kroppen. Det hær kommer bli en dålig dag. Jag går upp i min ensamhet, lægenheten ær alldeles mørk och kall. Sminkar mig och drar på mig lite klæder. Æter frukost før mig sjælv framfør nyhetsmorgon, drar ivæg dyster till jobbet, kollar ner i marken nær jag går på gatan, orkar inte møta folks blickar, sitter och blundar hela vægen på tunnelbanan och hoppas jag aldrig ska komma fram till jobbet.
Væl framme på kontoret och jag inser att jag ær først på plats lættar jag lite. Sætter på lite kaffe, startar datorn, kollar mailen, loggar in på facebook, ser om det skett nåt spænnande och hoppas på fått något fint meddelande men icke. Stackars mig. Ibland har jag sånna hær dagar dær allt bara kænns hoppløst och jag ær den ensammaste mest dystra mænniskan i værlden. Men sen kommer jag på mig sjælv, slår till mig i ansiktet och sæger åt mig att lægga av. Då gør jag det, næstan iallafall. Det ær ju jag som bestæmmer om det ska bli en bra eller dålig dag.
åh jag vet exakt vad du menar. jag brukar alltid försöka intala mig att det är en bra dag, men så fort man börjar tänka "fååår jag inte gå hem snart?" så blir dagen helt plötsligt helt världelös.
vi måste skypa snart. jag mår dåligt över att jag är en så dålig vän som är sämst på att höra av mig. sorry! hoppas du gillar mig ändå, för jag gillar dig! Puss!
