Fröken Lind

Imorse  var jag världens lyckligaste tjej. Jag hade en helt fantastisk kväll igår med Peter. Vi skulle egentligen gå ut och äta på Tottebo för att fira mig i efterskott och våra två år tillsammans, men eftersom att jag var så krasslig så sköt vi upp det till en annan dag. Istället var vi hemma och åt en enkel men god middag. Vi  satt och pratade med tända ljus, drack vin och hade det så bra som bara vi kan ha det.

 

Det kändes som om jag vaknade upp i ett slott imorse och var världens prinsessa. Världens vackraste prins pussade mig hejdå innan han skulle åka iväg på sitt jobb och kvar låg jag i våran sköna säng och drog mig. När jag gick upp svävade jag på rosa moln och livet kändes underbart. Jag njöt verkligen i denna känsla eftersom jag varit förkyld och känt mig så dålig på sistone. Var tvungen att skicka iväg några "du är världens lycko-piller"-sms till min älskling.

 

Men sen helt plötsligt så raserade allt. Jag såg på nyhetsmorgon, efter tio med malou, en intervju med Caroline af Ugglas där de pratade om ångest och andra jobbiga saker. Det kändes som om jag sögs ner till botten av en bassäng. Där blev jag liggande. Sen fortsatte programmet med nästa inslag om en tjej som varit med om en svår trafikolycka när hon var 15, hamnade i koma och fick lära om sig allt på nytt (gå, tala, läsa, ja allt). Jag blev så illa beörd att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

 

Det som händer med mig när det blir såhär kan jag inte riktigt förklara men det känns verkligen som jag sugs ner på en bassängbotten. Där ligger jag och kollar upp på världen. Det blir väldigt svårt att andas, jag känner mig väldigt tung i kroppen och minsta lilla rörelse blir väldigt jobbig. Att samla energi för att ta sig upp därifrån är svårt och tar ett tag. Jag ligger gärna där och ser upp på min omvärld från ett väldigt dystert perspektiv.

 

För att tala i klartext blir jag helt paralyserad, får tyngre andning och blir väldigt handlingsförlamad. Jag tappar aptiten och livslusten, känner att jag lika gärna kan dö (för tillfället). Sen ligger jag ett tag och låter mig känna, tänka och gråta. Bara vara så, acceptera att jag är så som person, väldigt känslig. Sen efter ett tag brukar det sakta kännas bättre, men det tar ett tag för mig att återhämta mig från de här dalgångarna. De är väldigt tunga och svåra, men jag har lärt mig att hantera dem bättre. Det som jag kan se med dessa djupa dalar är att topparna blir så mycket högre och livet känns ännu mer fantastiskt när man står på dom. Du har världens bästa livsutsikt och kan inte annat än njuta. Det är bara synd att jag ibland står så nära ett djupdyk!